Att vara med om ett dödsfall och en begravning i Grekland är inte detsamma som i Sverige. Seder och bruk är helt annorlunda, och jag tänkte att det kunde vara intressant att berätta lite om hur det går till. För mej var det, som tur är, första gången som jag varit med om det på så nära håll.
I det här fallet skedde dödsfallet på sjukhus i Thessaloniki, vid halv elvatiden på kvällen. Ett par timmar senare var begravningsbyrån från Naousa på plats där för att föra kistan till Naousa. Vid två-tiden på natten anlände de till svägerskans hem.
Då hade ett par grannfruar och jag redan gjort plats i vardagsrummet, ställt fram ett litet bord med ett brinnande ljus och förberett en liten kanna med rökelse. Är man riktigt traditionell (vilket de flesta i den äldre generationen är), så täcker man också för speglarna med ett tygskynke. Varför man gör det vet jag faktiskt inte.
Kistlocket ställs på trottoaren utanför porten (så att alla ska se att det pågår dödsvaka) medan den öppna kistan tillsammans med två stora ljusstakar ställs i vardagsrummet. I trapphuset utanför dörren ställs en rund metallform med sand där alla som kommer kan tända ett ljus, precis som man gör i kyrkorna. Dörren in till lägenheten är vidöppen hela tiden.
Så länge det är natt så är den dödas ansikte täckt med ett vitt silkestyg, men så fort solen går upp så tar man bort det. Vi var åtta-tio personer som höll vaka under nattens timmar. Någon läste högt ur Psaltaren, vi andra satt i egna tankar eller också småpratade vi viskande med varandra. Den som ville kunde dricka en slät kopp kaffe för att hålla sig vaken. Allt var lugnt och inte alls skrämmande. Några "gråterskor" som mässade högt och ljudligt hade vi som tur var inte, det är nog så jobbigt ändå.
Vid sex-tiden på morgonen sattes dödsannonsen upp på elstolparna runt om i stan och därefter började människor strömma till. De kom med små buketter med vita blommor, de kysste ikonen och den döda och satt sen kvar en stund. Strax före kl 12 då begravningen skulle äga rum var det riktigt trångt.
Begravningsbyrån kommer sen för att placera kistan i likbilen. Den kör med 10-20 km hastighet och alla människor som samlats går i stilla procession efter bilen till kyrkan. Processionen gick vägen framför alla kafeterierna och det var fint att se hur alla som satt och drack kaffe, både ungdomar och äldre, ställde sig upp i respekt när vi passerade.
När själva begravningsakten är över i kyrkan passerar alla den öppna kistan och tar ett sista farväl. Därefter går processionen vidare till kyrkogården. Där sker allting väldigt snabbt och utan några särskilda procedurer. Locket läggs på, kistan sänks ner och den som vill kan slänga tre skopor med jord på kistlocket.
Sista anhalt är församlingshemmet där det bjuds på kaffe, en chokladbit, en kaka och lite risgrynsgröt. Där går det också fort, ingen sitter mer än några minuter, sen går man förbi de närmast sörjande, som sitter i rad vid utgången, för att beklaga sorgen. Och det är verkligen tur att det inte är långvarigt, för alla närmast sörjande är vid det här laget helt slut efter att ha vakat hela natten.
Några timmar efter begravningen kom prästen tillbaka hem till svägerskans lägenhet för att "välsigna" den, med böner och helgat vatten. Sen satt vi några stycken och pratade med denne ovanligt varme och godhjärtade präst och det blev ett oväntat fint samtal.
På tredje dagen efter dödsfallet så samlas man vid graven och prästen läser en text, man tänder ljus och önskar den döde "Gott paradis" (kalo paradiso). Sen brukar man gå hem och dricka kaffe med ett överdåd av kakor och pajer. Men vi är inte mycket för sånt där, så hos oss blev det bara en kopp kaffe i all enkelhet för de allra närmaste. På samma sätt samlas man sen på kyrkogården efter nio dagar, 40 dagar, sex månader, ett år osv.
Ungefär så går det till. Säkert finns det även många lokala variationer. Men det är imponerande att allt kan ske så snabbt (medan det i Sverige tar flera veckor att ordna en begravning). Och det är fint att så många kommer direkt för att vaka och för att hjälpa till. Trots att vi bor i en stad och inte på landet, så märker man verkligen att det finns ett starkt socialt nät, precis som i det gamla svenska bondesamhället. Och det känns som om döden är naturlig på nåt sätt, den är en del av livet.
Det blir inte så många bilder till det här "reportaget", för det känns för svårt. Men de två bilderna visar i alla fall kyrkogården i Naousa.
På tal om nåt helt annat så har maken och jag 26-årig bröllopsdag idag. Vi ska gå ut och äta en bit mat senare ikväll för att fira de många åren tillsammans...
Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, ortodoxa kyrkan, begravning, kyrkogård, död
.jpg)
